Fredagen den 25e januari… denna dag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Dagen började som alla andra dagarna. Klockan började närma sig tio på förmiddagen och det var dags för mig att påbörja mitt tre timmars skift. Så jag smyger upp i sittbrunnen där Henrik sitter lugnt och fridfullt tillsammans med sin ljudbok. Vi växlade några korta ord med varandra innan jag satte mig till rätta med hörlurarna och min dagbok. Jag fick höra av några av mina klara vänner att det skulle vara bra att föra dagbok, har aldrig gjort detta tidigare men tänkte att äh, varför inte? Alltid bra med lite tidsfördriv. Så jag skriver några rader, lite tankar, funderingar och vad vi sätt de senaste dagarna. Sedan har jag haft som rutin att varje gång skriva hur långt vi åkt men även hur mycket vi har kvar. Så det gjorde jag, men denna gång så upptäckte jag någonting fantastiskt! Vi hade nu kommit halva vägen! Jag blev så glad att jag direkt sprang ner till grabbarna som vid det här laget hade lagt sig till rätta i sofforna nere i båten. Jag stammade glatt fram nyheten och även dem fick fram ett leende på läpparna. För hur underbart det än må vara att få vara ute till havs, så kan det bli otroligt långtråkigt när det inte hänt något på flera dagar. 

Men så om sagt denna dag kommer jag att minnas länge. För vi planerade hela dagen, fixade en riktig middag som vi avnjöt tillsammans för att sedan vid solnedgången öppna en flaska bubbel som vi lagt ner i kylen redan i Las Palmas. Vi öppnade flaskan och satt sedan länge och sippade på det bubblande vinet. Vi samtalade, skrattade och bara njöt. Vi hade lyckats att ta oss halva vägen!! 

Dom kommande dagarna flöt sedan ihop. Vi fick se både pilotvalar, delfiner och en och annan fågel. Två nätter i rad så hade vi till och med en liten fågel som landat på båten för att få vila. Andreas gjorde tappra försök att vara snäll genom att mata de stackars fåglarna med frön men dom uppskattade tyvärr inte det. Det slutade med att han dagen efter fick städa upp efter dom istället. 

Sjögräset hade vi det här laget börjat samla ihop dig till stora klumpar ute på haven så något fiske var det inte på tal om. Vi gjorde tappra försök till att fiska men det slutade alltid med att vi fick rulla in och sedan plocka bort de sjögräs som fastnat på kroken. Vi fick helt enkelt nöja oss med de konserver vi hade kvar. 

För nu var det inte många dagar kvar. 

Söndag morgon den 3e februari hörde jag röster uppe från sittbrunnen. Andreas och Henrik var båda vakna och satt och fnittrade. Jag stack upp huvudet och kollade surt på dem. 

-Vad är det som händer här ute egentligen? Frågade jag

Vi kan se land, svarade Henrik med det största leendet jag sätt på länge. 

Jag blickade ut mot horisonten och kunde till min glädje så konturerna på denna underbara lilla ö Barbados. Vi var äntligen framme. Vi var så glada och pirriga över det som komma skall, att inte ens det lilla regnovädret lyckades förstöra vårt humör. Jag gick ner och hämtade min regnjacka medan Henrik och Andreas tog på sig badbyxorna. Dem tänkte minsann inte låta detta sötvatten gå till spillo. Vi satt där alla tre och njöt, samtidigt som vi hade våra blickar in mot land. 

Sen var vi framme. Framme på Barbados! Ankaret åkte i och vi satte oss ner, tog vår sin välförtjänt "komma-fram-öl" Och bara njöt… 

Tre långa berättelser om vår crossing blev det och jag hoppas att läsningen var till er belåtenhet. Jag har haft mycket roligt att skriva detta men det är även en otroligt utmaning. Nu som sagt börjar ett nytt kapitel i vår resa. Håll ögonen öppna för snart kommer en ny Youtube video ut, där ni även kan se hur det var ombord SY Hakuna Matata över Atlanten. För en bild säger mer än tusen ord? 

Även denna text kommer från min blogg

www.sailingwithcecilia.blogg.se