- Va?! Är ni redan här? På vår brygga? Svarar han förbrylt.

Sedan gör han ytterligare ett skutt, slänger ner telefonen i soffan och springer fram till mig. 

-Dom är äntligen här skriker han! Sedan tar han på sig skorna och ger sig ut på bryggan för att möta upp syster. 

 

Att se dom två tillsammans är helt underbart. Kärleken mellan två syskon kan inte jämföras med något annat.

Efter att ha senderat lite tid tillsammans kändes allt som vanligt. Som om vi inte vart ifrån varandra någon längre tid. Människan är fantastisk på det sättet, att det så fort kan ändrats till att bli helt normalt, att vi alla fyra, jag Andreas Sandra och Albin sitter tillsammans, i Portugal, i vår segelbåt. 

 

Någonting som jag känner ( vet inte hur dem andra tycker) men det är ändå att vi fyra kan göra den mest gråa och tråkiga dagen till en av de bästa dagarna i våra liv. Ta som ett exempel, vi vaknar till ett smatter på rufftaket, de gråa molnen smeker bergstopparna i norr och drar sig längre väst ut. Vad ska vi göra idag? Inte kan vi låta en hel dag bli förstör på grund av lite regn? Fram med googel maps, hitta närmaste vattenfall och åk dit, för vad spelar det för roll om det är lite regn i luften? Vi kommer ändå bli blöta. Sådet gjorde vi. Vi gav oss ut i staden och hittade närmaste biluthyrningsfirman, hyrde en liten billig bil och begav oss ut på vägarna. Något vattenfall hittade vi inte vid den här tidpunkten men det vi däremot hittade var höga berg och vågor som dundrade in över kusten. Kommer ni ihåg ovädret Leslie som drog in över Madeira och sedan avtog vid kusten mot Spanien och Portugal, med oväder på atlanten kommer också de mest otroliga svallen vi någonsin sätt. 

 

 

Vi tog vår lilla bil, åkte ut till den västligaste spettsen där ett lighthouse fanns. Runt om denna fyr var berg, kanske 40meter höga och vågorna dundrade in mot klippväggarna. Vissa vågor yckades till och med blöta ner oss. Magiskt! Mitt i allt, minns knappt hur, men vi stannade efter vägen. Tänkte att här kan vi nog få en rätt så bra chans att se vågorna dansa in mot kusten, så fann Albin en grotta. Vi alla fyra klättrade ner och fick några helt okej bilder när vattnet kom in genom öppningen, slog upp som en vägg och gav ifrån sig ett mullrande ljud. 

 

 

 

Ett annat underbart minne jag har från denna resa var när vi tog bilen och fann detta vattenfall som vi lyckats lokalisera på googel maps. Tyvärr så var vi inte ensamma men vad gör det? Vi hoppade och badade i det svinkalla vattnet och drömmde oss bort, gjorde att försök till att glömma den dagen som så fort kommit... dagen då Sandra och Albin skulle åka hem. 

 

Allt galet som vi gjort, badat i vågor, klättrat i berg, hoppat i vattenfall, cyklat...allt det var över på ett ögonblick. Men minnena finns kvar, bilderna finns kvar och hoppet att få göra en liknande resa med er finns kvar. 

Men sen kom dagen som vi alla våndat över. Det var dags för Sandra och Albin och åka hem till verkligheten. Att stå vid flygplatsen, krama om er och tacka för en underbar vecka  och veta att det kommer att dröja lång tid innan vi får chansen att åka på fler äventyr tillsammans, det är smärta som sitter kvar.