Om vi backar bandet några dagar och ser tillbaka på en tidig söndag morgon. Vi vaknar pigga och glada straxt efter klockan sju på morgonen. Vi börjar vår dagliga rutin med kaffe i sittbrunnen och planerar Hur dagen kommer att se ut. Tyvärr så har även vi lite måsten som vi måste ta tag i, så Andreas drog på sig sin utrustning, hoppade ner i viken och började skrapa och gnugga bort all växtlighet som frodas på skrovet. Tack vare en helt okej färg så har vi inte direkt haft så stora problem med växtlighet, MEN vid vattenlinjen är det ett rent h*lvete… Detta är något som vi måste åtgärda när vi tar upp båten nästa gång. 

Så Andreas sliter och gnuggar bort sjögräs medans jag sliter mitt hår över våra deklarationer. För sånt måste tydligen också göras, mycket märkligt. Tänkte att det var lika bra att få det gjort så fort som möjligt. Så när alla våra "måsten" var klara sätt vi åter igen återförenade i sittbrunnen med var sin STAG i handen, den lokala ölen från Trinidag och Tobago och diskuterade hur resten av dagen skulle se ut. Efter lite om och men så bestämde vi oss för att åka iväg in till huvudstaden och snorkla på några undervattenstatyer. Vi packade ihop våra saker och åkte in mot land. Det vi slogs av på väg till bussen var hur tomt det var, vart var alla människor? 

Efter en liten stund kom det äntligen en buss, vi hoppade in och åkte ca en kvart innan vi kom fram till slutstationen. Den kvinnliga inkastaren, hon som tar emot pengarna för resan och jagar resenärer, såg på oss och frågade skeptiskt vart vi skulle. Vi såg glatt på henne och berättade vart vi tänkt att åka. Med ett hånleende skakade hon på huvudet och så , ehm… det är söndag, det går inga bussar dit idag, men jag kan köra er dit för 30 dollar…

Andreas och jag såg på varandra, - No Thank you, sa vi artigt för det var enligt oss rena rånet för att åka den sträckan. För hur skulle vi ta oss tillbaka sen? Och vad skulle inte det då kosta? 

Så det blev inte riktigt som vi tänkt oss där, det blev en långpromenad istället runt staden för att sedan hitta en buss och åka hem igen till vår lilla båt! 

Så för att spola fram bandet till dagens äventyr som inte heller denna dag blev som vi tänkt oss. Som jag berättat tidigare så kan det vara ganska tuffa seglatser här i Karibien. Vi packade ihop alla våra saker som vi spridit ut under veckan och plockade undan alla lösa saker inne i båten, så ingenting skulle gå sönder under resans gång. Vid åtta tiden kickade vi igång motorn och ankaret åkte upp ut vattnet. Solens strålar värmde fint och vinden började arta sig. Vi gled runt udden och lämnade vår fina lilla ankarvik bakom oss. Idag skulle vi åka till Carriacou,  en annan ö, fast fortfarande Grenada. 

 När vi rundat upp udden så såg vi att det började samlas ganska mycket mörka moln över ön, men som vanligt här i Karibien så var det inget att direkt tänka på, en liten regnskur mitt på dagen var inte helt ovanligt! Så vi fortsatte men valde att ändå vara lite försiktiga, för kommer det regn så finns det en stort chans att vinden ökar drastiskt också. Vilket den gjorde… bara det att det var mer än vad vi trodde. Vindens styrka gick från 12 knop till runt 20 knop, och sen PANG!

Vi både förstod ganska snabbt vad det var som hade hänt. För som rubriken lyder, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och ibland är vi bara helt enkelt lata. Vi hade talat om detta ändå sedan vi var på Barbados. Vi måste upp i masten och se hur fallet till genouan ser ut, det var lite skavd sista vi inspekterade riggen i Las Palmas, alltså nästan 3000 sjömil sedan. Så då blir det så, är man lat så får man skylla sig själv. 

För där låg vår fina Genoa, halva seglet på båten och andra delen i vattnet, SHIT tänkte jag, det här var inte bra…. Andreas tog kommandot och samspelta som vi är så var jag redan på väg upp på fördäck när han ropar ut, ta tag i seglet! 

Så jag springer fram, sluter upp seglet ur vattnet och konstaterar att det inte var någon fara, men det kunde det ha blivit. För om det kommer vatten på fel sida av seglet och det fylls med vatten så är risken hanska stor att seglet går sönder. Men jag lyckades iaf få upp vårt segel på 46 kvadrat upp på däck. Andreas som stannade kvar i sittbrunnen för att släppa på skoten och starta motorn kom fram, såg på mig och sen log vi båda, jaha attans, inte helt oväntat dock. 

Som tur var har vi fler segel som vi kan använda oss av, den vi valde var vår stormfock vilket visade sig skulle behövas. För resten av resan över till Carriacou var inte direkt trevlig, vinden gick stundvis upp till 30 knop och vår kära lilla båt fick stångas mot vågorna i ett flertal timmar. När vi väl kommit fram till denna nya lilla ö så kunde vi andas ut, skaka lite på våra stela kroppar och då kom solen tillbaka, värmde upp våra kroppar och hälsade oss välkomna. 

Men som sagt, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.